COOKIES
På denna webbplats använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer om kakor
Det framgår av upphandlingslagstiftningen att inköp inom offentlig sektor ska göras på ett sätt som tar tillvara på konkurrensen på marknaden samt hushåller med skattemedlen.
Offentlig upphandling finns till för att ta tillvara på en rad samhällsintressen:
Det finns fem grundläggande principer som genomsyrar hela upphandlingslagstiftningen:
Icke-diskrimineringsprincipen innebär att det är förbjudet att diskriminera leverantörer på grund av nationalitet. Den upphandlande myndigheten eller enheten får inte ställa krav som bara svenska leverantörer känner till eller kan klara av att uppfylla. Det gäller även om organisationen inte förväntar sig anbud av några utländska leverantörer. Lokala leverantörer får inte ges företräde.
Likabehandlingsprincipen innebär att leverantörer i lika situationer ska behandlas lika. Alla leverantörer ska exempelvis få samma information vid samma tillfälle. Ytterligare ett exempel är att det inte går att acceptera ett anbud som lämnats in för sent, eftersom samma regler och tidsfrister ska gälla alla.
Med principen om proportionalitet menas att kraven, kriterierna och villkoren i upphandlingen ska vara rimliga i förhållande till det som upphandlas. Kraven ska vara både lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet med upphandlingen. Om det finns flera alternativ bör den upphandlande myndigheten eller enheten välja det alternativ som är minst belastande för leverantörerna.
Öppenhetsprincipen (transparensprincipen) innebär att en upphandlande myndighet eller enhet ska agera på ett öppet sätt. Det handlar exempelvis om att inte hemlighålla uppgifter om upphandlingen.
Upphandlingsdokumenten ska vara förutsebara, det vill säga:
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att bevis, så som intyg och certifikat, som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska gälla också i övriga EU- och EES-länder.
Offentlig upphandling styrs av ett antal olika lagar som reglerar på vilket sätt det offentliga ska göra sina upphandlingar. Vilken lag som ska tillämpas på avtalet beror bland annat på vilken verksamhet som organisationen bedriver och vad som ska upphandlas.
Den svenska upphandlingslagstiftningen består av fyra lagar som styr olika delar av de offentliga inköpen:
LOU är det övergripande regelverket för offentlig upphandling i Sverige och gäller för upphandlande myndigheter om inköpet inte omfattas av någon av de andra upphandlingslagarna. Upphandlande myndigheter är till exempel statliga myndigheter, kommuner och regioner.
LUF gäller om den verksamhet som upphandlingen avser omfattas av definitionen av försörjningssektorerna, det vill säga:
LUK gäller när den upphandlande organisationen vill ingå ett avtal om utförande av tjänster eller en byggentreprenad och ersättningen omfattar rätten att nyttja resultatet. Det måste även innebära en viss verksamhetsrisk för koncessionshavaren (leverantören). Detta innebär att koncessionshavaren kan få rätt att driva en verksamhet och då ta betalt av de personer som nyttjar tjänsten.
LUFS används om upphandlande organisationer vill köpa militär utrustning eller utrustning av känslig karaktär, samt byggentreprenader, varor och tjänster som är direkt hänförligt till sådan utrustning. Även byggentreprenader och tjänster som är avsedda för militära syften eller av känslig karaktär omfattas av denna lag. Med utrustning, byggentreprenader och tjänster av känslig karaktär avses utrustning, byggentreprenad och tjänster som har ett säkerhetssyfte och som inbegriper, kräver eller innehåller säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter.
Utöver de olika upphandlingslagarna finns flera olika lagar om valfrihetssystem (LOV).
Eskilstuna kommun: administration.upphandling@eskilstuna.se
ESEM: upphandling@esem.se
Kfast: upphandling@kfast.se
Du är här:
E-post: foretagsservice@eskilstuna.se
Telefon: 016-710 23 88
(telefonsvarare där du lämnar ditt ärende och telefonnummer)
Se fler kontaktvägar